The Band is Back

Dalaresan gav blodad tand. Att vara tillsammans hela gänget under några dagar, snacka gamla minnen och sådant gjorde att vi också pratade en del om att det kunde vara kul att spela lite tillsammans igen. Ingenting allvarligt, utan mer för att testa hur det känns. Repa lite, och om det känns bra kanske försöka få någon eller några spelningar i månaden. Ingenting man blir fet på, men som skulle vara jäkligt roligt.

Nu vet man ju hur det oftast blir med sådant. ”Vi måste göra det och det! Det skulle vara kul!”. Och så händer absolut ingenting, eftersom ingen tar tag i det. Vi vet alla hur det brukar gå, och av vårt snack så visste vi nog alla innerst inne att det inte skulle bli någonting annat än mycket snack och lite verkstad. Sedan skulle det hela upprepas igen om några år nästa gång vi träffas.

Kors i taket!
Men den här gången var det faktiskt någon som tog tag i det. Efter ett antal telefonsamtal fram och tillbaka så ordnade vi faktiskt en tid då vi alla kunde, och så träffades vi för att spela lite tillsammans. Precis som förr, med andra ord, och bara vi kommer igång med den här repningen så ska det nog rulle på sedan. Men riktigt som förr kommer det inte att bli; vi är ju lite äldre nu även om det inte är roligt att erkänna. I stället för att gå ut och käka pizza & kebab mitt i natten när vi håller på att repa så blir det nog snarare så att vi går hem tidigare än förr.

Vad gäller mat så blir det nog mackor, snarare än skräpmat, den här gången. Foliepapper, påsar och bra klämmor och käket till repningen håller sig flera timmar när vi spelar. Inte så rock & roll, okej, men det får gå ändå!